loading . . . När Ukraina blev självständigt Utsiktsplats i Lviv. Foto: Kalle Kniivilä
_Utdrag ur bokenLandet som vaknade._
Sommaren 1991, när kuppmakarna försökte ta makten i Moskva, hade Mykola nyligen kallats in i Sovjetarmén. När larmet gick fick soldaterna ingen information. De hade ingen tillgång till nyheter.
– Vi hade en tv-apparat för hela förläggningen, och den satte de på bara när det var nyheter. Men när kuppen skedde stängdes teven av, de gav oss bara vapen och körde i väg med oss. Vi var ju i det militära. Vi förstod så klart att det var något konstigt som hände. Själv hade jag svårt att tänka på något alls, annat än skyddsvästarna vi beordrades att ta på oss. Det var tunga grejer och jag var ung och mager då, inte som nu. Vi skulle stå där och försvara vägspärrarna.
Men kuppen var dåligt planerad och förankrad. I stället för att snabbt fängsla sina motståndare satt kuppmakarna framför tv-kamerorna och pratade på om problemen i jordbruksproduktionen. Rysslands president Boris Jeltsin lyckades ta sig till Vita huset – Ryska sovjetrepublikens stiliga parlamentsbyggnad. Två år senare skulle Jeltsin själv låta skjuta sönder huset för att behålla makten. Men nu var det här han ledde motståndet mot kuppmakarna som ville bevara det sovjetiska bygget. Tiotusentals Moskvabor samlades kring Vita huset och slog läger där för att försvara Rysslands lagliga regering.
Det var här vid Vita huset sista spiken slogs i Sovjetunionens kista. I resten av landet hände inte så mycket. I Ukraina manade parlamentets talman Leonid Kravtjuk till lugn. För att undvika protester mot GKTjP planerade den ukrainska regeringen att skicka studenter från huvudstaden till landet för att hjälpa till i skördearbetet.
**De styrande i Kiev** hade inte glömt den föregående höstens omfattande studentprotester mot ett planerat nytt förbundsavtal. Avtalet skulle bevara ett reformerat Sovjetunionen. Studentdemonstrationerna hade börjat på Oktoberrevolutionens torg i centrala Kiev – torget skulle snart byta namn – och fick snart stöd av tiotusentals Kievbor. Alla universiteten gick i strejk, demonstranterna marscherade till parlamentet och tvingade den konservativa majoriteten till eftergifter: premiärministern som hade deltagit i förhandlingarna om det nya förbundsavtalet avgick och studentledarna fick framträda i ukrainsk tv. Händelserna döptes till granitrevolutionen, efter graniten på Oktobertorget. Senare skulle den bli känd som ”första Majdan”, eftersom ytterligare två revolutioner skulle komma att äga rum på samma torg – ”majdan” betyder torg på ukrainska.
I augusti 1991 hände däremot ingenting alls i Ukraina. Det kommunistiska styret var snarast på kuppmakarnas sida, oppositionen var emot kuppen – men alla vände sina blickar mot Moskva för att se vartåt vinden skulle vända. Och de behövde inte vänta länge.
I Moskva stod Vita husets försvarare kvar natt och dag. Rykten surrade om hur kuppmakarna skulle försöka inta motståndets högborg. Kanske skulle de lägga till med en pråm? Vita huset ligger ju alldeles intill Moskvafloden. De kanske skulle skicka in specialtrupper genom kulverten? Men alla försök att med våld ta sig in för att fånga in Boris Jeltsin och hans regering hade bara kunnat sluta med ett blodbad mitt i Moskva.
Kuppmakarna skickade ut ett förband med 21 pansarfordon för att sätta upp vägspärrar på ringvägen som passerade Vita huset. Förbandet leddes av en viss Sergej Surovikin, då en 24-årig kapten. Trettio år senare skulle han som general först bli känd för sin brutala krigföring i Syrien och sedan få befälet över den ryska invasionsarmén i Ukraina. Men natten mellan den 20 och 21 augusti 1991 tvingades han förhandla med ryska studenter som hade satt upp egna vägspärrar på ringvägen för att försvara Vita huset. Samtalet slutade med att pansarfordonen under hans befäl körde igenom vägspärren och tre studenter dödades.
Studenterna Dmitrij Komar, Ilja Kritjevskij och Vladimir Usov blev kuppens enda dödsoffer – om man inte räknar inrikesministern Boris Pugo och hans fru, som begick självmord dagen därpå. Kuppmakarna saknade tillräckligt stöd inom våldsapparaten och kunde snart gripas. Gorbatjov kunde återvända till Moskva. Men det var inte längre samma Moskva – han hade inte längre makten. Den starke mannen var nu Boris Jeltsin. När ledningen för de väpnade styrkorna, polisen och säkerhetstjänsten byttes ut gick jobben till Jeltsins män. Kommunistpartiet förbjöds och Gorbatjov avgick som generalsekreterare. Ämbetet, som sedan Stalins tider hade innehafts av Sovjetunionens högste ledare, fanns inte längre.
**Universitetsläraren Serhij,** som flytt från Mariupol, var arton år gammal under augustikuppen. Samma höst skulle han börja läsa på universitet. Han minns kuppen väl.
– Vi pratade alla om kuppen när det hände. Vi var vanliga arbetarbarn, men alla läste tidningarna på den tiden, och vi var väldigt rädda för att allt skulle vända tillbaka till det gamla. Jeltsin var allas vår idol då.
Efter kuppen var Gorbatjov fortfarande Sovjetunionens president – ett ämbete som han själv upprättat – men makten var borta. På pappret skulle Sovjetunionen finnas till i ytterligare några månader, men i verkligheten hade landet redan upphört att existera.
Det uppfattade man snabbt även i Ukraina, där parlamentet den 24 augusti röstade om en självständighetsförklaring. Resultatet förvånade alla. 346 ledamöter röstade för självständighet, 5 röstade blankt och bara 2 röstade emot. Plötsligt ville alla bryta banden med Moskva, fast av olika anledningar. Kravtjuks mer frisinnade kommunistfalang allierade sig med demokraterna för att slippa kritik för att de inte tagit avstånd från kuppen, medan de mer hårdföra kommunisterna ogillade det som nu höll på att hända i Moskva, där Jeltsin tagit makten och kommunistpartiet förbjöds.
Den 24 augusti skulle bli det nya Ukrainas självständighetsdag, men beslutet gick ut på att en folkomröstning först skulle hållas den 1 december. Stödet för självständighet var överväldigande, över 80 procent i alla regioner förutom Krim. Där landade siffran under 60 procent, men även en klar majoritet av Krimborna röstade alltså för självständighet. Sovjetunionens saga var slut och på den västliga juldagen, den 25 december, avgick Gorbatjov som landets president. Den första och den sista.
_Läs mer i bokenLandet som vaknade_
### Dela detta:
* Klicka för att dela på Mastodon (Öppnas i ett nytt fönster) Mastodon
* *
### _Relaterade_ https://www.glasnost.se/2025/nar-ukraina-blev-sjalvstandigt/
