loading . . . Lucka 13: Lussevaka Roddy vaknade ur sin halvslummer, plockade automatiskt upp kammen från bakfickan och förde den genom håret för att säkerställa att det låg rätt. Hade han snarkat? Han såg sig omkring och noterade bara andra trötta ansikten på bänkarna runt honom. Från tornet hördes klockor klämta, och det svaga sorlet, som Roddy inte ens lagt märke till, tystnade. Förutom kandelabrar med levande ljus var den enda ljuskällan fullmånen. Roddy kände efter innanför skinnjackan, och ett lugn spred sig när hans hand kände den kalla metallen.
Klockorna klingade ut, och en orgel började väsande och smygande spela den första takten. Roddys tankar for direkt till mörka samlingssalar och viskande föräldrar, doften av pepparkakor och glögg. Oron över att glömma texten. Över att svimma. Han hade själv alltid förpassats till tomtarnas skara, med de andra ungarna som inte fick kroppen att vara stilla när den skulle vara stilla. Varje år hade han sneglat avundsjukt på plugghästarna som fick ha strut och stjärnor och kunde hantera att sjunga omkväde, medan han fick dras med sitt "tipp tapp tipp tapp". Och så lucian och tärnorna, drottningen med sitt hov. Den ouppnåeliga solen varje trettonde december, det som sades vara årets mörkaste natt.
Roddy rycktes tillbaka till nutiden när mjuka steg hördes, och ut på mattan i kyrkan skred en skara vitklädda kvinnor. I spetsen av tåget gick den snyggaste av dem. Hennes gyllene hår föll naturligt och obesvärat över hennes axlar och rygg. Hon bar en bricka i sina utsträckta händer, och på huvudet hade hon en krona med ljus, men det var inte det enda som fick henne att stråla. Roddy funderade om det var hennes ögon, medan han gjorde sig redo i bänken. Det änglalika tåget sjöng "Natten går tunga fjät", och rösterna ekade mot kyrkväggarna.
Den vitklädda skaran nådde fram till altaret och spred ut sig med den kronbeklädda längst fram i mitten. Luciasångens andra vers tog slut, och tystnad sänkte sig åter över den dunkelt belysta lokalen. Kantorn spelade åter upp, denna gång med ett skirt drillande som annonserade "Betlehems stjärna." Roddy andades djupt och tänkte på Eddie Meduza. Han lät hela huvudet fyllas av de mest profana av raggarkungens strofer när lucian öppnade munnen för att sjunga.
Kvinnans röst var en ängels, men hennes mun var ett helvetesgap. Istället för tänder stack ljusstumpar upp, och tungan var en eldslåga som slickade den sotiga gommen. Körens stämmor breddade lucians sång till en harmoni, och publiken i kyrkan hummade med. Från brickan som lucian höll i blickade hennes blödande ögon ut över församlingen.
Roddy svor inombords över att han varit så övermodig att han tänkte att han kunde ta det här jobbet själv. Mannen bredvid honom tycktes reagera på blotta tanken av en svordom i den heliga byggnaden, och han vred sitt huvud mot Roddy så senor och ben knakade. I ögonvrån såg Roddy hur den blåmelerade huden stramade över mannens kindben, och han kände en pust av gravstank från den hängande munnen.
När kören nådde crescendot och lucians änglaröst träffade höga B i "strålande stjärna" ställde sig församlingen, minus en, upp i ett enda knarrande svep. Roddys utsikt över kören skymdes plötsligt av gamla jordiga klänningar och mögliga kostymer. Han tog tillfället i akt att dyka ner under kyrkbänken framför och kravlade på alla fyra på det dammiga golvet. Han förbannade de lata städarna som inte pallat dammsuga ordentligt, och ville inte ens tänka på hur han skulle tvätta sin skinnpaj efter det här. Det får bli lönetillägg för sveda och värk.
Han kom ut i sidogången och skulle just smita längst bak för att omgruppera sig, då sången tog slut, och han fann sig utstrirrad av hela det återuppstigna luciatåget, och framför allt för ögonen på brickan. Lucian log, och hennes tänder fattade eld. Ur de tomma ögonhålorna började blodet rinna. Nu ska ja berätta va de e ja tycker om, de finns många raggare å ja e en av dom spelades i Roddys huvud, och han ställde sig ostadigt på benen.
En av tanterna som stod närmast stack plötsligt ut en benig arm och greppade efter honom, och det verkade bryta förtrollningen som hållit honom fast. Roddy kastade sig åt sidan och den odöda församlingen knäckte med sina ruttna benknotor. De vände sig som en man mot Roddy och väste. Han kände deras döda andedräkter och famlade efter vapnet i innerfickan medan han försökte backa mot en utgång.
Lucians särk hade nu börjat dränkas av blodet, och hennes ansikte hade förändrats. Borta var de milda, liljevita dragen. De tomma, blödande ögonhålorna hade vidgats till att till slut utgöra hela ansiktet, som nu bara var ett enda stort hål omgivet av sårskorpor, och mitt i hålet brann ljusen. En eld brann från hennes platinablonda hårsvall. Alla tärnorna stod dubbelvikta, och Roddy kunde se hur deras ryggar fläkts upp och blottat sotiga vingar.
– Spela värsta raggarlåten, sjöng han medan han kände hur handen slöt sig kring protonrevolvern, dunka takten uti plåten... Tanten som sträckt sig efter honom blottade nu gula tänder, och hon slängde sig fram med överraskande iver.
– Visa röven här å där! skrek Roddy när han i en snabb rörelse fick upp vapnet, riktade mellan tantens mjölkiga ögon och tryckte av. Å ragga runt! Tantens huvud exploderade i ljus och ektoplasma, och ljudet från revolvern fick de andra kyrkobesökarna att hejda sig. Roddy vände på klacken och kutade mot utgången.
Mardrömmar med vingesus. Över Roddys huvud svepte en vitklädd gestalt, och han tittade upp i en lussetärnas ansikte. En gul näbb hade vuxit ut, och ögonen var svarta. Varelsen gjorde en skriande störtdykning, och landade rakt framför honom. Han bromsade in kraftigt och avfyrade ett skott till från revolvern. Tärnan skrek till men dansade undan från ljusstrålen. Roddy slängde sig blint åt sidan och stötte ihop med en stor varelse. De föll omkull med ett bra och rullade över golvet. Roddy hamnade överst och skulle just avfyra sin revolver i varelsens mjukdelar, när den vrålade med en välkänd röst.
– Skjut för fan inte, din dumme jävel! Berras ögon var uppspärrade och hans ansikte sken grisrosa i den dunkla kyrkan. Roddy hann bara reagera genom att dra undan protonvapnet och kasta sig av från sin kollega innan fler bevingade gestalter slog ner på varsin sida om dem. Berra rullade, kom oväntat snabbt upp på fötter och drog ner sin fåniga Predator-mask över ansiktet. Han svepte med blicken över tärnorna, som nu var en ohelig sammansmältning av snygga tjejer och sjöfåglar, och lyfte ett rör som var kopplat till två metalltuber på ryggen.
– Synd på så rara ärter, väste han och tryckte av. Ett silverskimrande moln av gholamidnitrat puffade ut från röret, och de två närmsta tärnorna ryggade tillbaka och smälte in i skuggorna. Runt de båda spökjägarna bildades nu en frizon. Roddy sköt en salva mot den annalkande horden odöda kyrktanter och -gubbar.
– Manöver 3-19? väste han mot Berra, som bara nickade till svar. De ställde sig rygg mot rygg och började marschera mot närmaste dörr.
– I den fule ulvens spår, hördes en dov röst från orgeln.
– Håll dig väl, fålan min, svarade tärnorna skriande.
– Raskt och oförskräckt han går, sjöng rösten igen, och orgeln började yla.
– Allt för den ljusa stjärna, väste tärnorna.
Nej, det är inte orgeln som ylar, hann Roddy tänka innan han såg den fyrbenta varelse hoppa från kantorns balkong och landa mitt i deras väg. Vargen var stor som en Honda Gold Wing. Den hukade sig och dess röda ögon brände i Roddys. Eddie började sjunga Vad gör man när man är tretton år i hans huvud. Berra svor högljutt, och ett dussin arga tantfräs hördes från församlingen.
– Käka Holzmanngranat, era hällörade tokkärringar! vrålade Berra, och hivade med full kraft iväg ett pipande klot i mitten av gengångarna. En explosion lyste upp hela kyrkan, och Roddy kunde se hur flera av tanternas och gubbarnas astralkroppar svävade mot altaret. Deras återdöda kroppar föll mot golvet i dunsar. Vargen ylade, Lussi sjöng, men nu bara ett atonalt tjut, och tärnorna skrek. Gholamidmolnet höll fortfarande ihop, och Roddy och Berra masade sig nu med ökade hastighet mot portarna. Bara fem meter bort nu.
Tassar stora som familjepizzor trampade lättjefullt över golvet, och smutsgrå vargen, som tycktes ha blivit dubbelt så stor, tornade över dem stående på bakbenet. Tänderna glittrade, och den drog in ett andetag genom nosen. Jag minns den här sagan, tänkte Roddy, och så blåste vargen. Molnet som skyddade dem skingrades.
– Roddy, viskade Berra, tog du med dig silvret?
– Nej jag trodde väl för i helvete inte att det skulle komma en varulvskantor! väste Roddy mellan tänderna.
– Äh, det är lugnt! sa Berra. Manöver 8!
– Manöver 8?
– SPRING! Berra väntade inte på att Roddy skulle reagera, utan for som skjuten ur en kanon mot platsen där Holzmanngranaten slagit ner. Roddy såg hur den store mannen trampade över fallna kyrkbesökardöingar innan hans förstelning släppte och han kutade åt andra hållet med protonrevolvern i högsta hugg. Vargen grinade igen, och slängde sig efter honom. Roddy sköt med revolvern blint bakom sig och hörde ännu en kyrktant yla och slå i golvet. Men var i helvete tog Lussi vägen?
Knappt hade tanken slagit honom förrän hon stod där. Borta var den gapande hålan med brinnande ljusstumpar, nu var hon en tiopoängare med flödande gyllene hår, kritvita tänder och blå ögon på rätt plats i ansiktet.
– Goder afton, sa tiopoängaren och visade sin bricka, där rödgula lussekatter och pepparkakor med kristyr låg i drivor.
Roddy stannade tvärt, och fick upp kammen från bakfickan. Han drog den genom sitt glänsande hår, och log sitt patenterade leende.
– Goder afton! Lucia närmade sig skridande, och bakom henne såg han tåget av nästan lika ljuvliga brudar. Allt var plötsligt knäpptyst förutom tärnornas viskande sång. Roddy sträckte ut sin hand mot fikabrickan. Han insåg vem det var som var lucia. Maja.
Och nu var han tio år igen och satt på golvet i samlingssalen och skulle egentligen sjunga tipp tapp fast kunde bara snegla på skolans, säkert världens, snyggaste tjej. Och hade inte hon tittat på honom också, och lett det där vita underbara leendet? Men han hade aldrig haft en chans. Under hela skoltiden hade han spanat på henne i tystnat men vetat att MVG-tjejen som både spelade fotboll och höll på med balett inte ens visste vad han hette, eller att han ens existerade.
Roddy kom tillbaka till verkligheten. Maja log bredare och blinkade med ena ögat mot honom. Ögat, tänkte han, och handen frös just när den skulle sluta sig om en lussekatt. Han tittade på Lucia igen, och det där djupblå ögat som gnistrade mot honom, ett öga som en djup brunn. En brunn där en ål plaskade runt. Från brunnsstenarna kravlade kackerlackor.
Lussekatten sträckte på sig och öppnade munnen. De vassa tänderna bet mot honom, och han drog i sista stund åt sig händerna. Tärnornas viskande sång var inte sång, det var fågelskrik. Orgeln dånade igen, som om någon tryckt ner alla tangenter samtidigt. Han tittade mot där kantorn brukade sitta och såg att vargen stod på orgeln. Dess mun var nu större än en kyrkport.
– Die, motherfucking fuckers! Berras vrål kom från predikstolen. Han stod med en trådlös högtalare i ena handen och en skimrande ring av keramik i den andra. Roddy kände hur Lussi, tärnorna och vargen samfällt vände sig mot den tjocke knegaren, och svarta vingar flaxade. Luciatåget lyfte, och flocken svärmade runt Berra. Han log, slängde upp keramikringen i luften och tryckte på "play" på högtalaren.
En fullt distad röst skränade ut från den lilla lådan, och Errol Norstedt skaldade:
– RUNKEBALL, RUNKERUNKEBALLE!
Ringen svävade i luften, och ett pärlemorartat sken spred sig i kyrkan. Ljudet och ljuset verkade ha effekt på lussitåget. Tärnorna skrek och dök hejdlöst in i golv, väggar och fönster. Ulven ylade och hoppade på orgeln, men ljudet från Berras lilla högtalare överröstade allt. Eddie Meduza sjöng om trettonåringars och pensionärers sexuella frustration, och de odöda kyrkobesökarna skälvde på golvet som rejvare som överdoserat på PCP. I mitten av kaoset stod Lussi i blodröd särk, vrålande men immobiliserad av depolariseringsringens ljus. Roddy såg sin chans, siktade revolvern mot huvudet som nu åter var en enda tom ögonhåla, och avfyrade sin protonrevolver.
En kapsel av koncenterat ljus sögs in i hålan och fortplantade sig i Lussis kropp. Snart var hon bara en bländande pelare av protoner, och imploderade slutligen i ett regn av gnistor. Varulven hoppade ner mitt på golvet och blottade sina enorma huggtänder mot Roddy, som kunde gett sig själv en örfil när han kom på det. Han plockade upp kammen ur bakfickan och sprang med bakändan rakt mot ulvkantorns bröst. Varelsen svepte med sin dasslocksstora tass, men silverspetsen trängde in i den fördömda vargens hjärta, och odjuret stelnade till mitt i anfallet och föll hårt mot kyrkgolvet.
Allt var lugnt och tyst, bortsett från Eddie-potpurrit som spelades på full volym. Svarta fjädrar singlade fortfarande ner, och golvet täcktes av ruttnande kyrkobesökare och ett vargkadaver.
– Jahapp, sa Berra, borstade av handflatorna mot varandra, öppnade sin ryggsäck och började greja med något.
– Hur fan visste du att jag var här? sa Roddy och tog emot termosmuggen Berra räckte honom.
– Snapkartan, gubbe! sa Berra och viftade med sin iPhone 4. Övertid och kval OB?
– Garanterat, sa Roddy med en tung utandning. Han tog en slurk kaffe och kände hjärtat lugna ner sig.
– Och så skickar vi Anna-Margareta och Mukunda att städa upp.
– Som vanligt, sa de i kör och skrattade.
Eddie Meduzas "Knugen, Silvia och jag" spelade från högtalaren i Berras hand, och precis när de gick ut i decembernatten slog kyrkklockan ett slag. http://dlvr.it/TPnsW1
