the sharif don't like it

2020. Mjuka flisor av vått träffar mina kinder. Löven har börjat skifta. Döende trädkronor strålar upp mot vit öppen himmel. Jag har alltid trivts med hösten. Regniga, gula, oranga, gråa dagar och minimalt med människor ute. Man får känna sig störst i världen. Själv i världen, men inte ensam.

Det är ju en väldigt konstig företeelse att man numera blir niad av servicepersonal. Kommer från en som har gedigen bakgrund just som det. Som att det skulle få mig att känna mig bättre över att vara ensam på semester.

Det regnar. Det är bröllop. Jag är singel. Skulle köpt cigg.

Går hellre på larm än själv på bröllop. But here I am.

Jag kan verkligen inte se vad min mamma ser.

Semester!!!!!!

När man är ledsen kan man liksom inte minnas känslan av att ha varit glad och lycklig och det är svårt att tänka tanken att man kan bli glad i framtiden och tro på det. Ledsamhet och sorg är som illamående. Eller så är det bara sömnbrist och PMS som ljuger en rätt upp i ansiktet. Svårbedömt.

Kan man läka alla sina barndomstrauman som präglar ens liv under en 3,5 veckas semester eller inte? Så att man är lite så där hel, fräsch och läkt från allt som skaver. Så att hösten blir den bästa i mannaminne efter alla höster av sorg. Eller är det bara önsketänkande? Villig att göra ett försök.

Er årliga påminnelse om att inte va lika dum som 20-åriga Sofia och vänta på att stå mitt i en sal av svårt hjärnskadade unga människor innan ni köper cykelhjälm. Och berätta för era tonåringar. Om ungdomarna med rollator, som sluddrar och inte kan läsa, vars liv pausats och aldrig kommer igång igen

Lördag. Hundvakt.

”Det är groteska och brutala skador – sådana som man sällan ser i Sverige. Hela familjer kommer in, berättar hon. […] Jag upplever att omvärlden har stått helt passiva och tysta inför detta fruktansvärda drama som utspelat sig framför våra ögon.” www.aftonbladet.se/nyheter/a/63...

Första recensionen! Att skriva ”fängslande” har jag jobbat hårt på, blev mycket glad för detta omdöme!

”Läkare utan gränser har vädjat till omvärlden att ta emot patienter från Gaza. Tolv europeiska länder, bland dem Norge, har tagit emot patienter från Gaza. Sverige har hittills sagt nej.”

En sval bris genom det öppna fönstret. Resväskan som legat parkerad på golvet, vidöppen sedan flera månader, snarast övergiven av mig. Till sist får jag bestämma mig. Jag plockar upp det första plagget, sträcker mig efter en av galgarna i garderoben. Varför tyckte jag den här klänningen var så ful?

Har aldrig varit i Berlin men vaknade upp med en sådan innerlig vilja att åka dit. Helst nu. Och har en hel semestervecka utan planer. MEN går ej att betala för biljetter! Fel vid betalningen av oklar anledning x flera. Mamma bara ”åh då kanske det inte är meningen att du ska åka till Berlin då…”

Alltid tyckt att mina underarmar är gulliga på sommaren då de får ”fräknar”. För några år sedan berättade dock en dermatolog att de var, in fact, solskador.

Också att vara läkare: att ligga i en soffa hela helgen, paralyserad pga kan inte sluta tänka på de livsöden man fått ta del av.

Jahopp. Då var det jobb igen. I hela fem veckor tills den riktiga semestern börjar. Men kul. Kul för er andra som får sova länge imorgon.

2024. Mina tankar har kantats av mycket avundsjuka. Som gnagt och skavt. Vänner som går till singelliv med killar efter sig utan att ens försöka. Inget tvivel på sina kroppar. Fd vänner som gör sig ett namn i London med kontor i anrika byggnader. Google-bara namn. Och jag undrar vad lilla jag gjort.

Nature's fireworks. Fireflies! Acrylic on Gallery Wrap Canvas. #BlueSkyArtShow #GetOutside

Tips tips! En dynamisk och nyanserad diskussion kring dödshjälp och gråzoner däremellan. Som sträcker sig bortom Sverige. Både avseende själva frågan kring dödshjälp men också synen och samtalet kring döden i samhället men också inom sjukvården.

Raderade mitt största guilty pleasure.

Ögonblick av magi är flyktiga. Går knappt att ta på tills de är över. Men avsaknaden av samma ligger kvar som en dov värk, alldeles för länge.

Det är ändå semester när man glömmer bort att ta sitt Levaxin i två dygn.

Jaja vi fattar USA, ni har världens bästa militär och ingen annan militär i världen hade kunnat göra ett så bra jobb. Fascinerande att höra Trumps propagandaord via andra. Som ett egotrippad barn som är absolut bäst på allt.

Sol! Hav! Kvitter! Chips! Värme! Bok!

Någon som gjort någon randning utomlands? Hur gick ni till väga? Började allt med ett simpelt mejl som till någon som kanske visste något?

Liten grej som betyder mycket för mig. Tre personer på midsommar envisades med att uttala ett artistnamn på ett visst sätt. Separat från mitt sätt. Så ofta att jag började ifrågasätta mitt uttal. Och nu eftersökte jag hur man faktiskt uttalar det (kan ju haft fel). Men se på fan att jag hade rätt.

Ändå rätt coolt att tänka på saker man gjort hittills i livet trots att man känner sig liten och klen och knappt vågar. Så varför ska man sluta våga nu att satsa på drömmar när det ändå gått bra hittills?

Det är midsommar och första dagen på en liten minisemester och jag ligger fortsatt i sängen, det bästa med allt är sömn.

Fan tänk om man ändå var mer yolo och bara tog tjänstledigt och bosatte sig nån annanstans (London, where else?) ett halvår.

2024. Min morfar med sitt humör, med sin självständighet, sin finska ådra som genomsyrar allt, har blivit sjuk och jag vet inte om jag känner allt jag egentligen känner och om jag vågar känna efter hur jag känner över det faktum att min mamma sannolikt inte känner efter allt hon egentligen känner.

Att något är dyrt, irrationellt, kontraproduktivt, ovärdigt eller bara mänskligt sorgligt är inga argument som biter. The cruelty is the whole point. www.bt.se/2025-06-17/y...

Herregud. GVFÖ. Gör så ont att se. Je suis Pontus.

Vissa perioder i livet hade jag helst bott på sjukhuset, jobbat jour dygnet runt. Det är vardagen utöver som stundtals känns själadödande utan någon som helst mening. Eller kanske är det bara måndag.

2024. Jag känner allt, precis hela tiden. Gråter på yogan, skymd av mörkret. Bredvid alla som andas lugnt och återhämtar sig är jag olyckligast i världen. Vilket jag definitivt inte är, inte i en värld av sjukdom, krigsbrott och naturkatastrofer. Men jag tycker ändå synd om mig själv.

There I am, despite myself.

Man är verkligen aldrig så ful som när man ska till frisören.

Att vakna efter nattjour där man jobbat varenda minut är lite lowkey som att vakna med en mild allergisk reaktion i hela ansiktet. Intressanta svullnader lite var som helst.

Jag älskar nattjour. Jag älskar nattjour. Jag älskar nattjour. Jag älskar nattjour.

Happy Monday!

2022. Och innan jag stänger dörren till vår lägenhet och också oss så har jag städat alla hörn och vrån. Dammsugit. Torkat av alla ytor. Vattnat alla växter. Organiserat skafferiet. Raderat min profil på alla våra streamingtjänster.

Ska man ta alla sina sparpengar och köpa ett torp?

Att skriva är som att hitta hem. Även hur tafatt och icke perfekt.

Mamma frågade ”men ångrar du verkligen honom?” Ja, ett självsäkert ja. Hur kunde ett år av dagliga tårar och svullna ögonlock, där självhatet vuxit sig stark i en kropp som bar spår av sjukdom vara värt kärleken som var källan? Jag var helt oförmögen att minnas en enda stund där inget gjorde ont.

Är det för sent att försöka bli snygg inför sommar? Med tanke på 10 grader ute och blåst från helvetet så borde man väl hinna banta lite, fixa hår och spraytanna sig.