Vi skulle för folkhälsans och samhällets skull behöva motboken åter.

När herr Svensson denna friskt klara höstlördag upplever skogens skönhet så är också denna upplevelse ett politiskt ställningstagande. Må vara att han icke är medveten om det — politik reduceras ju i dagligt språkbruk till att bli en fråga om den svenska parlamentarismens teknik —

(Det skrivs och publiceras betydligt mer lyrik i Sverige än i Danmark. Det vore intressant att göra en ordentlig utredning av sambandet mellan vår allemansrätt och vår lyriska produktion.)

Den som ville uttrycka någon politisk tanke som är helt svensk finge nöja sig med grymtljud. ”Blott barbariet var en gång fosterländskt”, som Tegnér påpekat.

På morgonen när jag ville vakna hade jag läst klart den korta skrift jag börjat på kvällen innan, Willibald Pirckheimers (han Ulrich von Huttens vän) underbara giktens självförsvar. (Verteidigungsrede oder Selbstlob der Gichte).

Det finns ju hos oss rätt gott om sådana som innerst inne menar att det är bättre att själv vara rik och frisk och vacker än att bli fattig, utarbetad och sned i ryggen. De till och med skämtar om det.

”Rasis^m, åskådning, enl. vilken rasskillnader bör bestämma sociala och politiska rättigheter. Ex. är nazismen i Tyskland och apartheid-politiken i Sydafrika. Jfr Segregation.” Så skriver ”Lilla Uppslagsboken” år 1966. Rasism är något avlägset. Något osvenskt. Och det är ju betryggande.

Men när vi vänder oss om för att se efter i dokument och arkiv finns blott ett händelseskelett av protokoll, tryckta texter, tillfälligt bevarade fotografier. Och det egna minnet behöver man inte tagit betyg i vittnespsykologi för att se med misstänksamhet på.

Det är inte konstigt att de höga svenska ämbetsmännen handlar som de gör och att de svenska domarna dömer som de gör. Ty de skyddar ju bara de sinas intressen.

Visst går det Nordamerikanska imperiet mot sin undergång.

Gabriela Pichlers film Äta, sova, dö är ett stort konstverk. De bland er som inte har sett den bör göra det.

Men man bör inte glömma motbilden. Redan abolitionisternas ideologiska kamp mot den lönsamma slavhandeln och det profitgivande slaveriet – i England på sjuttonhundratalet och i Förenta staterna på artonhundratalet – visade sig till slut inte vara utan verkan.

President Nixon sägs i Beijing – under en promenad eller vid en middag – ha frågat Zhou Enlai om franska revolutionen. Zhou Enlai skall ha svarat att det ännu var för tidigt att säga något definitivt.

Även om Iliadens text är oss fascinerande kan vi inte ta åt oss den så som de homeriska bardernas publik en gång gjorde.

Och när den unge Bob Dylan kom liftande upp till New York från South Dakota i februari år 1961 så kom han för att söka upp Woody Guthrie och få sjunga för honom. Som trettonåring hade Bob Dylan träffat honom och det hade avgjort hans liv.

Ty om man accepterar att Wallenberg har makt att styra och dock säger att vi i Sverige genom fria val beslutar vilka som skall styra då måste man fråga Svensson: När valde du Wallenberg?

den hennes replik Ezra Pound återgett från London där Frida Uhl hade konstnärlig nattklubb/kabaré före första världskriget: – Ligga med dig kan jag väl, men tala med dig! Det finns gränser.

I min Jan Myrdal-läsning har jag nått 2012 då SVD Kultur slog upp en artikel om Strindberg på förstasidan. Från SvD 4.10.12.

Det finns specifika drag i den svenska traditionen som jag sätter mycket högt; bl. a. då att ingen svensk myndighet kan ta ifrån en svensk medborgare hans medborgarskap

Jag läser några böcker om dagen, det har jag gjort i alla år. Sen gillar jag att resa, och jag gillar att dricka vin. Det är väl rätt vanliga intressen, så jag tror inte jag är speciellt svår att leva med.

Det är alltså bara att fortsätta kämpa, skriva och organisera.

Sexualstatistiken visar att den klassiska borgerliga puberteten upphörde i DDR.

I djungeln i Dandakaranya låg jag på natten och reciterade tyst för mig själv den bästa text jag känner som beskriver vår situation. Det är dikten ”An die Nachgeborenen” från trettiotalet som Bertold Brecht skrev i sin exil i Danmark.

Thersites är en vän och kamrat; Akilles bara ett fån med själsliv. Den sluge Odyssevs vet bara vem han skall puckla på.

Naturligtvis kunde jag skriva långt om hans [Lars Gustafssons] texter. De vidgar sprickorna i muren. Men han är faktiskt inte bara poet och skribent utan något i vår utkant så ovanligt som en intellektuell.

Det konstnärliga arbetet blir därför mycket tvetydigt; det är i samhällen av vår typ ett undergrävande arbete. Ett destruktivt arbete. Ett illojalt arbete.

Men — uppriktigt — tror jag inte på skolan som utbildningsväg. I ett förnuftigt samhälle skulle vi knappast ha skolor.

När fraserna tar slut då härskar det nakna våldet även i detta land och det härskar med lagens hjälp och stöd. Nu som då. I Stockholm som i Ådalen.

– Det socialdemokratiska klassamarbetet, "The Middle Way" som det kallades på trettiotalet, bröt samman under 1900-talets sista decennier. "Välfärdsstaten" nedmonterades. I Sverige som på andra håll i de imperialistiska staterna tog "labour"- och "vänster"-politiker politiskt ansvar för detta.

Arundhati Roy publicerade sin fascinerande berättelse ”På vandring med kamraterna” i Outlook den 21 mars 2010. Hon är en stor författare, inte olik vår svenska Sara Lidman.

Svälten i Bengalen 1942 till 1945 var ett politiskt – och rasistiskt – motiverat folkmord. Antalet döda offer i detta brittiska folkmord i Indien liksom antalet döda offer i det Hitlertyska folkmordet i Europa diskuteras fortfarande. Statistiken av olika skäl mindre tillförlitlig.

Dö skall vi alla. Men de farsoter i vilka folk dör unga och dör i lidande är inte medicinskt nödvändiga. Det är inga gudar som dödar dem; det är inget öde som låter dem lida. Men näringslivet är så organiserat att det inte är lönsamt att bota dem.

I landet X skriver kritikern Y att generalen Z håller sig med en egen utrikespolitik. Då generalen Z blir rädd att folk skall tro detta låter han häkta kritikern Y.

Erik Lindman Mata skriver på Clartébloggen om politisk dikt och har flera referenser till Jan Myrdal: www.clarte.se/vart-behov-a...

Nytt nyhetsbrev från Jan Myrdalsällskapet med nyheter om kommande bok om Gun Kessle: www.janmyrdalsallskapet.se/nyhetsbrev-n...

Det är inte likgiltigt vad man skrattar åt. Chaplin påpekade en gång att det var ett gott skämt om man tappade en glasstrut innanför urringningen på den uppblåsta, galaklädda direktörskan. Det var ett skämt som avslöjade hennes falska värdighet och publiken skrattade.

When I read these kind of unpretentious firsthand accounts that's when it hits me how much of an earthquake the Chinese revolution really was, & how depictions of it as a top-down imposition by alien communists are basically dishonest (Report From A Chinese Village, Jan Myrdal) x.com/nise_yoshimi...

Död på allvar blir en skribent först när han oläst glömts bort.

Hade de aldrig fel? Visst! Vem av oss går ofelbar genom livet?

Marx talade inte abstrakt; han deltog också i de stora ölkravallerna i London då engelsmännen tog strid för sin rätt att dricka gott öl.

Utanför staten Israel har folk världen över upprörts över israelisk statsterrorism under Gazakriget. Alla kunde dessa veckor på tv se – ofta i realtid till och med – hur den israeliska krigsmakten använde terrorvapen som vit fosfor mot civilbefolkning;

Nu tänder vi lådan. Där börjar debatt. Politikerna uppträder och folket tittar på. En är mager och en är tjock, en är skallig och en har glasögon. Huj vad de diskuterar.

PR-mannen tillhör det mest onyttiga — för att inte säga skadliga, som vår kultur frambringat. Hans uppgift i samhället är att skapa »bilder» av verkligheten, att sprida lönsamma illusioner. (Lönsamma för vem?) […]

I dag när vi har demonstrerat här vid polcirkeln i ett litet land i Europas utkant då har vi demonstrerat samman med arbetarklassen och det arbetande folket på alla kontinenter.

Kamrater!

Förstamajdemonstrationen är ingen folkfest. Den är inget Luciatåg, den är ingen karneval. Det finns folkfester. Och folkfester är goda. Den som föraktar folkets fest föraktar också folkets arbete.

Men revolutionerna går vidare. I dag är det Vietnam. I morgon kan det vara Colombia eller Brasilien. Också i Sverige skärper klasskampen sig. Samförståndets epok håller på att ta slut.

Nu svärmar de fria andarna. De akademiska riterna utföras. Allt detta kan tyckas skäligen oförargligt. I och för sig är det det också. Festtal och ceremonier är — liksom ordnar, utmärkelser och titlar — sådant som den förnuftiga människan icke befattar sig med och heller icke bekymras av.

Ja, då fram till 1990 var nakenkulturen i Tyska Demokratiska Republiken en massrörelse. 80 procent av de östtyska familjerna hade varit på något av de 40 officiella FKK-lägren.[…]