loading . . . Kartläggning: Här är eliten som styr konst-Sverige Dokument
Dagens ETC
På några decennier har konst-Sverige bytt skepnad.
Då: En stark statlig kulturpolitik och självständiga institutioner. Nu: Ett litet, sammansvetsat nätverk av kommersiella aktörer, hopslagna myndigheter och mecenater som rör sig fritt mellan styrelserum och konstnärlig produktion.
Clara Lee Lundberg undersöker makten i den nya konstvärlden.
– En illustration av den degenererade överklassen, säger konstnären Andreas Mangione.
Det är tidig kväll i Stockholm och på Sveavägen rör sig små klungor av elegant svartklädda människor mot Ivar Tengboms neoklassiska stenbyggnad. Handelshögskolan – privatägd och byggd av familjen Wallenberg för att fostra morgondagens näringslivstoppar – har invigning av två nya konstverk. Videoinstallationerna ”Hang” och ”Olydnad” av Charlotte Gyllenhammar ska placeras i taket i skolan entré.
Innanför den stora ekporten samlas människor i den breda trappan som leder upp till en sluten innergård. Det är hybridgalleriet och konstfirman CF Hill som bjudit in till eventet. Chefen och styrelseordförande Michael Storåkers står längst upp i trappan iklädd knallblå, tunn dunjacka och ser nöjd ut. I vimlet syns festfixaren Micael Bindefeld, konstsamlaren Eva Livijn och modedesignern Marina Kereklidou.
Plötsligt tar en man i grå kostym och ljuslila slips till orda i en sladdlös mikrofon. Det är Handelshögskolans rektor Lars Strannegård – den person som kanske mer än någon annan har kommit att personifiera giftermålet mellan konst och näringsliv i Sverige. Under sina snart tolv år som skolans ledare har han gjort konsten till en strategisk del av skolans identitet och utbildningsidé, ofta i samarbete med olika konstitutioner och med hjälp av filantroper, sponsorer och privata donationer.
”Art initiative är ett pedagogiskt verktyg för att göra våra studenter till bättre beslutsfattare. Ett komplement till den övriga kunskap som finns här”, som han själv uttryckt det i en intervju med SvD Näringsliv.
Lars Strannegård får surret i trappan att tystna och tackar donatorerna: Alexandra Storåkers, konstmecenat och gift med Michael Storåkers, och miljardären och filantropen Cristina Ljungberg från Firestorm foundation. Hans röst är lugn och självsäker.
– Verken är donerade av kvinnor och gjorda av en kvinna, vilket inte är oväsentligt med tanke på att den här byggnaden, inte minst arkitektoniskt, är en väldigt manligt kodad plats. Du Alexandra önskade ju dig av dina vänner när du fyllde år – på ett mycket altruistiskt sätt – att det här videoverket ”Olydnad” skulle möta alla som kommer in på Handels. Så det är en gåva från dig via dina vänner CF Hill till alla oss här på skolan, säger Strannegård.
Inget är en slump
På några decennier har konst-Sverige förändrats radikalt. Från en statligt stark kulturpolitik, stor internationell närvaro och självständiga institutioner har makten, pengarna och kontakterna förflyttats till ett litet kluster av kommersiella aktörer, ihopslagna verksamheter, filantroper och mecenater. Om det har varit gynnsamt eller inte för konstens utveckling och svenska konstnärers villkor går meningarna isär.
På Handelshögskolan är applåderna massiva och snabba, kamerablixtar och mobiltelefoner syns i luften när ögonblicket ska dokumenteras. Lars Strannegård ber de båda kvinnliga donatorerna att hålla i det blågula bandet som han ska klippa. De skrattar till, bandet klipps och fler applåder följer.
– Nu fortsätter vi inne i vårt styrelserum med champagne, snittar och samtal med konstnären, säger han och får den svartklädda publiken att följa med.
Inne i styrelserummet har det stora bordet fyllts med champagne-flaskor och på väggarna hänger klassiskt målade porträtt på olika män som betytt mycket för skolan: grundarna, finansiärer, den första rektorn och styrelseordförande.
Som svar på kritiken mot mansdominansen på Handelshögskolan har man låtit den kvinnliga konstnären Bella Rune ta sig an porträtten i ett digitalt projekt. För att se hennes konst behöver man ladda ner en app och rikta mobilen mot tavlorna.
Men ingen är intresserad av det ikväll. Med fulla champagneglas i händerna riktas nu istället publikens uppmärksamhet mot hörnet där rektor Lars Strannegård har ställt sig med kvällens konstnär Charlotte Gyllenhammar. De har båda ursprung i Göteborgs societet, han son till två läkare och hon dotter till den avlidna svenska företagsledaren.
Han smickrar henne och säger att hon i sin konst konsekvent försöker ge människor nya perspektiv på världen och påminner publiken om hennes verk ”Dö för dig” från 1993 – en uppochnervänd ek som hängde över Drottninggatan i Stockholm. Hon säger att hon till egen förvåning ”halkade” in på Kungliga konsthögskolan Mejan innan hon fyllt 20 år och berättar vilken bra kontakt hon fick med konstnären Marie-Louise Ekman som var hennes lärare där.
Lite längre bort i korridoren, i ett av klassrummen, finns saker från Marie-Louise Ekmans gamla arbetsrum på Dramaten, där hon var chef 2009-2014. Hon har dessutom ställt ut tillsammans med CF Hill, och gör ofta uppdrag för Kungliga Operan där konstfirmans chef Michael Storåkers är styrelseordförande.
Ingenting verkar vara en slump i detta informella nätverk där samma personer rör sig mellan styrelser, hybridgallerier, privatägd akademi, filantropi och konstnärlig produktion.
De som bjuder in. De som donerar. De som klipper bandet.
Men hur kunde det bli så, och är det här en representativ bild av det nya konst-Sverige?
Den frågan ska två konstnärer, en curator och en gallerist försöka svara på.
Startade proteströrelse
I en sliten LSS-lägenhet i Bredäng centrum sitter Andreas Mangione och ritar i köket. Han är 52 år och utbildad konstnär, men jobbar heltid som stödbiträde åt en person med autism. Arbetsdagen är egentligen slut. Hans brukare har åkt till sitt boende, men Andreas sitter kvar en stund vid det han kallar sin ”ateljé på en gånger en meter”, innan det är dags att korsa torget för att gå hem och laga mat till tonårsbarnen.
För tio år sedan, våren 2016, hade Andreas Mangione både ateljé och gallerist, och fick i uppdrag av Moderna museet att göra katalogen till den stora utställningen med Paul Klee och Ivan Aguéli – två konstnärer som, tillsammans med den svenska Fin de siècle-målaren Carl Fredrik Hill, främst har inspirerat hans eget konstnärskap.
– Jag var 42 år och kände redan då en viss tvekan och trötthet inför konstnärslivet, men var stolt över mitt jobb med utställningskatalogen och den konst jag gjorde.
En kväll i april samma vår, när den kommersiella konstmässan Market art fair precis dragit igång, hörde Andreas Mangione talas om något han först trodde var ett skämt.
Den forna Bukowskis-chefen och reklamaren Michael Storåkers är känd som spinndoktor bakom lanseringen av Nya Moderaterna och tidigare styrelseordförande för skolkoncernen Pysslingen. Nu har han tillsammans med konstbranschexperten Anna-Karin Pusic och modemagasinsmannen Michael Elmenbeck startat en konstfirma.
De har döpt den till CF Hill.
– Jag blev helt paff! Carl Fredrik Hill är en av de viktigaste konstnärerna vi haft i Sverige, som levde sista halvan av livet med svår psykisk sjukdom och började uppskattas först efter sin död. Hur kan tre personer från reklam- och auktionsvärlden som inte gör något själva, annat än spekulation, bara roffa åt sig hans namn? Att de valde att ta patent och copyright innebar för mig att de hade gått över en moralisk gräns. Hill tillhör alla, säger Andreas Mangione.
Moderaternas spinndoktor bakom kritiserad konstfirma
Andreas Mangione brukar inte gå på Market art fair, som enligt honom är ”allt som man inte tycker om med konst”, men tog sig dit för att prata med folk om det han läst. En del höll med honom, andra föredrog att byta samtalsämne. Nästa dag startade han Facebook-gruppen “AB CF Hill — var vänliga och byt ert firmanamn”, som snabbt fick över tusen medlemmar, många av dem bland Sveriges mest namnkunniga konstnärer. Flera konsttidskrifter skriver om protesten.
– Visst var vi många som var med i gruppen, men jag var en av få drivande. Jag minns att jag tidigt tänkte: vad är det jag har gjort — är det här en livsgaranti att jag aldrig behöver beblanda mig med idioter? En försäkring, på något sätt? Samtidigt har jag en karriärförstörande ådra. Om någon ska få förstöra min karriär, så ska det helst vara jag liksom.
När kritiken från stora delar av konstnärs-Sverige kom försvarade sig CF Hill, enligt Andreas, med att de beundrar Carl Fredrik Hill och genom firman hjälper till att sprida hans namn i världen.
– Men det finns andra sätt att göra det på. Man hade kunnat bilda en ideell organisation, en öppen medlemsburen förening, eller gjort något folkbildande. Men de här personerna har främst kommersiella intressen. Michael Storåkers gjorde en liknande sak när han var med och lanserade Moderaterna som det ”nya arbetarpartiet”. Men Moderaterna är inget arbetarparti och kommer aldrig att bli det. Det är samma modus operandi: att säga att man är någonting som man inte är, och sedan roffa åt sig av det gemensamma.
”Kampen är förlorad”
När Andreas Mangione var som argast över att en av hans favoritkonstnärers namn approprierats av tre konstkapitalister från Stureplan kontaktade han Svenska akademin. Kanske kunde de agera.
– De sa att de skulle ta upp det på sitt nästa möte, men sen hände inget. Kampen är förlorad, jag har inga illusioner, de kommer aldrig ändra sitt namn. Jag får fortfarande avsmak när de där svartvita mingelbilderna från deras evenemang dyker upp på sociala medier – en illustration av den degenererade överklassen. Det påminner mig om expressionistiska satirbilder från det sena 1920-talets Tyskland eller brottsplatsfotografier och mugshots från 40-talets New York.
– Men på ett sätt förstår jag varför folk vill vara nära dem. De har de bästa festerna, bjudsprit och kändisar. Det är roligare än att sitta i Bredäng och vara en tråkmåns, som jag.
Michael Storåkers gjorde ju en liknande sak när han var med och lanserade Moderaterna som det ”nya arbetarpartiet”. Men Moderaterna är inget arbetarparti och kommer aldrig att bli det.
Andreas Mangione har kanske bränt sina karriärmöjligheter genom att säga vad han tänker, och är därför inte så rädd att hans frispråkighet ska riskera framtida jobbkontakter eller samarbeten. Han har inget kvar att förlora.
– Om man är öppet kritisk mot marknaden, konstnärerna och konsten. Då blir man utfryst. Så är det bara.
Han tar en paus, tittar ut genom fönstret på människorna som strömmar ut från tunnelbaneutgången på Bredängs torg.
– Jag vet inte, det kanske inte alls är så. Ibland tänker jag att allt det här kanske bara är ett sätt att förklara varför det inte gick så bra för mig som konstnär. Men det spelar ju ingen roll, det viktigaste är att fortsätta måla.
De intellektuellas makt i konstvärlden
På konst- och designhögskolan HDK-Valand, ett stenkast från hotellen och turistrestaurangerna på Avenyn i centrala Göteborg, sitter Annika von Hausswolff i ett rum i rutig skjorta och lammullskofta och har just lagt in en snusprilla under överläppen som är målad i mörkt vinrött. Hon är adjungerad professor i fotografi, är en av Sveriges mest erkända fotokonstnärer och har dessutom haft en betydelsefull internationell karriär. Om ett år fyller hon 60.
Annika von Hausswolff beskriver åren hon pluggade på Konstfack och Mejan som en speciell tid i svenskt konstliv. Postmoderna teorier och en ny sorts feminism hade nått Sverige och tagit sig in i konstvärlden. Ungefär samtidigt utvecklades internet, vilken också gjorde världen större.
– Det var en väldigt rik, positiv och engagerad tid. Det fanns bland annat en bra organisation som hette NUNSKU, en del av Moderna Museet, som skickade ut svenska konstnärer till de olika konstbiennalerna.
Det var ett konst-Sverige präglat av energi, nyfikenhet och experimentlusta, säger hon. En annan skillnad mot idag är att hon upplevde konstkritiken i dagstidningarna som mer närvarande och engagerad.
– Att den slutat vara det beror väl på tidningsdöden och andra prioriteringar. Men då hade vi välutbildade och intellektuella konstkritiker som dagligen skrev tankeväckande kritik i våra största tidningar och i mindre tidskrifter: Daniel Birnbaum, disputerad filosof, konsthistorikern Sara Arrhenius, Cecilia Sjöholm, professor i estetik, konsthistorikern Peter Cornell, psykoanalytikern och läkaren Iréne Matthis.
Även på konsthögskolorna fanns en ambition att hålla en hög intellektuell nivå.
– Läraren och fotografen Hans Hedberg bjöd in olika personer att hålla öppna föreläsningar som utmanade våra tankar.
Hon minns det som en tid då det kändes möjligt att leva på sin konst, även om hon vet att långt ifrån alla unga konstnärer hade samma privilegier som hon. Efter många framgångsrika år lämnade Annika von Hausswolff ändå Stockholms konstscen och flyttade tillbaka till Göteborg där hon började undervisa på HDK-Valand på halvtid.
– Jag är egentligen inte en extrovert person, men när jag var ung fattade jag att man skulle hålla sig framme, gå på vernissager, synas och prata med folk. Så jag gjorde det, det var inga konstigheter. Det är i Stockholm pengarna, kontakterna och de största konstskolorna finns.
Gillar filantroper i konstvärlden
Annika Hausswolff har funderat mycket på hur konstnärers villkor förändrats sedan hon själv tog examen i mitten av 90-talet. Maktförhållandena har skiftat, menar hon.
– Då låg makten hos de intellektuella. Idag ligger den hos de som har pengar och kapital – men som ofta är obildade. Det är ett stort problem. Vi har bara några få privata kapitalister, bra människor med filantropiska idéer som har investerat i konst: Artipelag, Magasin III och Sven-Harrys Konstmuseum i Stockholm, till exempel.
Hon är för filantropi i konstvärlden – men tycker att att staten inte ska ta privata intressen för givet.
– Filantroper kan inte ersätta en statlig kulturpolitik. Att jag sympatiserar med kapitalister som lägger pengar på konst betyder inte att jag håller med om regeringens idé om att kulturlivet ska finansieras med privata sponsorer.
Kritiserar man Tidöregeringens kulturpolitik måste man också diskutera deras bild av vad ett samhälle ska erbjuda sina medborgare, menar hon.
– Jag säger inte att staten ska betala allt. Men idag finns det inte ens en vision för vad staten faktiskt vill erbjuda sina medborgare. Jag kan ta mig själv som exempel. Du kallade mig en av Sveriges mest etablerade konstnärer, och det är sant. Men jag har inte ens råd att ha en ateljé. Jag sitter hemma vid ett skrivbord och jobbar.
Brist på bildning – ett problem
Annika von Hausswolff vill inte framstå som gnällig, är tydlig med att valet att arbeta med konst i grunden är konstnärens eget. Att hon valt akademin betyder inte att hon valt bort det kommersiella.
Samtidigt rannsakar hon sig själv och frågar sig vilken värld som väntar hennes studenter när de kommer ut.
– Ibland tänker jag att vi kanske bara ska lägga ner alla konstskolor, eftersom det är så jävla svårt att försörja sig på konst. Men sen kommer jag på: ”Eleverna blir ju i alla fall bildade.” Att vara bildad har ju nästan blivit ett skällsord idag, men jag tycker att alla har en plikt att vara allmänbildade – särskilt de som har makt.
Annika von Hausswolff återkommer till att det inte är näringslivet eller privata pengar som är problemet i den svenska konstvärlden utan bristen på intellektualitet, bildning och en mer holistisk syn på konsten.
– Jag vill att mina studenter ska få visa sin konst när de är klara, och i bästa fall sälja den. Men konsten ska inte vara villkorad. Som konstnär måste du få tala och skapa fritt, även om du får stöd av en privat kapitalist.
Konstnären som entreprenör
Framför den stora byggnaden i armerad betong på Lindenstraße 34 i Berlinstadsdelen Kreuzberg står träden som gett gatan sitt namn i full blom. Fasaden bär fortfarande spår av krigsskador och är kulturminnesskyddad. Den byggdes 1912 för att inrymma varuhuset Der Merkur, och har sedan huserat allt från Lufthansakontor och äggförråd till asylboende och konferenslokaler.
År 2007 flyttade en av Sveriges äldsta, kändaste och mest välrenommerade gallerister in, för att starta en filial till sitt galleri i Stockholm. Nu bor han där på heltid och har ett tyskt telefonnummer som jag ringer upp honom på.
Claes Nordenhake, startade sin galleriverksamhet som 22-åring år 1976 i arbetarstaden Malmö. Sedan dess har han arrangerat utställningar, köpt och sålt konst, sett trender och konjunkturer i den svenska konstvärlden komma och gå. Han har flyttat galleriet till Stockholm, öppnat filialer i Berlin och Mexico City.
– Det vänsterpolitiska etos som härskade över kulturvärlden när jag startade min verksamhet gjorde att jag som privatkapitalistisk gallerist ibland hamnade i konflikter. Jag minns att Björn Afzelius och Mikael Wiehe, som bodde i samma kåk som jag drev galleriet i, skakade på huvudet varje gång de gick förbi. De tyckte galleriet var förfärligt.
Claes Nordenhake beskriver ett Sverige i slutet av 60-talet och hela 70-talet där alla, mer eller mindre — “förutom de som var moderater och högerfascister” — var en del av den progressiva strömning som brukar kallas 68-vänstern. Även han själv.
– De flesta konstnärer var vänster, även om man inte var med i KPML(r) så var man åt det hållet och ifrågasatte uppdelningen av rollerna i konstvärlden, framför allt galleristerna. Man såg på oss som något nödvändigt ont, eller framför allt något ont, som profiterade på de stackars konstnärerna.
Men han struntade i kritiken och sa ja till att ta över galleriet han jobbade extra på.
– Jag arbetade hårt med att se till att de konstnärer jag associerat mig med kunde fortsätta göra stor konst i sin ateljé, istället för att vara lärare eller måla väggar. Som gallerist ser jag mig själv som en mellanhand mellan marknaden och konstnären. Jag tar över ansvaret vid ateljédörren och ser till att konstnären får betalt.
Skattelättnader för att donera konst
Så småningom flyttade Claes Nordenhake sitt galleri till Stockholm där han fortsatte verksamheten. En av de viktigaste principer han jobbat efter är att inte välja konstnärer efter deras kommersiella potential.
– Om man upprätthåller den principen under lång tid så kommer det så småningom löna sig. Det är vi och några gallerier till i Sverige som har klarat det.
För Claes Nordenhake är den allt starkare relationen mellan näringsliv och konst i Sverige oproblematisk. Han ser konstnären som urbilden av en entreprenör, som i bästa fall upptäcker något eget och som via en gallerist erbjuder sitt verk till marknaden.
– Det finns liksom ingen annan lösning. Det finns inte nog med stipendier för att man ska kunna klara sig på det. Man måste vara en bra konstnär och ha en bra gallerist, så är det bara.
Statliga och privata aktörer i Sverige måste samarbeta mer kring konst, menar han, och tar USA som exempel.
– Där utgörs museernas samlingar av privata donationer, och som privatperson får man göra avdrag på inkomstskatten om man donerar verk till ett museum.
Det betyder att det är staten, det gemensamma, som ytterst finansierar samlingarna på konstmuseer, slår han fast.
– Vi har inte den traditionen i Sverige. För några år sedan gav jag bort ett tiotal målningar till Moderna Museet, för jag tyckte de behövde ha dem — men jag fick inte göra något avdrag för det. Inte heller företag som köper konst för att smycka kontorsväggarna får göra avdrag för det. Däremot får de avdrag om de köper möbler. Det är lite konstigt.
Att det skulle vara svårare att leva som konstnär idag under Tidöregeringens kulturpolitik, än för tjugo år sedan, håller han inte med om.
– Har man precis gått ut konsthögskolan finns det rätt så många stipendier som täcker de första åren. Sen får man antingen bli en bra konstnär med ett galleri som ser till att man kan leva av det man gör, eller skaffa någon alternativ sysselsättning i närheten av konst.
En framgångsrik konstnär idag är mycket mer framgångsrik än en framgångsrik konstnär var 1976, menar Claes Nordenhake.
– Det finns många fler konstnärer idag som kan leva på sin konst ganska bra. Konstmarknaden har ökat enormt under de femtio år jag drivit galleri, och det finns långt fler människor som är intresserade av samtidskonst idag — och som också köper den.
Enligt Konstnärernas Riksorganisations rapport "Konstbranschen i siffror 2025" har antalet auktionsförsäljningar successivt ökat sedan 2019, och Sveriges konstexport gick under perioden 2020 - 2024 till stor del till USA, som stod för 37 procent av exportvärdet.
Men den växande konstmarknaden gäller främst andrahandsmarknaden – den marknad där verk byter ägare via auktionshus, utan att pengarna går till konstnären själv, förutom i form av följerätt.
Nedlagda kulturråd och mindre "soft power"
Om två dagar åker Jonatan Habib Engqvist till Kina på ett konstnärligt uppdrag. Mer än så vill han inte avslöja.
Han har sin bakgrund i filosofisk och estetisk teori, men har varit verksam i det svenska och internationella konstfältet i över tjugo år. Efter att ha arbetat som intendent på Moderna Museet, projektledare på IASPIS, frilansande curator, och sedan 2021 även är chefredaktör för den anrika konsttidskriften Ord&Bild har han bevittnat stora förändringar på den svenska konstscenen de senaste femton åren.
En av dem handlar om frånvaron av svensk konst utomlands.
– Förut fanns fler instanser som arbetade med internationalisering av svensk konst, med tillgång till andra verktyg, strukturer och större ekonomiska resurser. Då var närvaron av svenska konstnärer på biennaler större, liksom på internationella residens.
Resurserna för internationellt samarbete har dessutom blivit villkorade i större utsträckning, menar han, och handlar ofta mer om Sverigebilden än om ett fritt kulturutbyte. Sverige utmärker sig dessutom, ur ett nordiskt perspektiv, som det enda land som inte har ett statligt resestipendium för curatorer.
– I Norge och Finland finns möjligheter för curatorer att få en forskningsresa finansierad, där man kan skapa nätverk och utbyta kunskap med andra konstnärligt verksamma.
En annan förändring är att Sverige inte längre verkar intresserade av att utöva så kallad ”mjuk makt” genom konst och kultur, säger han.
– Man har till exempel lagt ner kulturråden vid ambassaderna i Istanbul, Peking, Moskva och Pretoria. För oss som jobbar internationellt blir det väldigt tydligt hur det påverkar vårt arbete. Som curator på en utställning utomlands för tio, femton år sedan kunde jag bo i en gästlägenhet, få stöd till flygbiljetten via en ambassad, eller hjälp med kontakter av någon på plats. Det finns inte längre i samma utsträckning, förutom i London, Berlin och Washington, typ.
Falska argument där kultur ställs mot sjukvård
Att kultur och konst enligt Tidöregeringen i allt högre grad bör finansieras med privata medel och sponsorer, ser Jonatan Habib Engqvist som en olycklig utveckling som villkorar konstens innehåll efter en kommersiell värdeskala.
– Ger man pengar till konst vill man ofta ha något tillbaka direkt. Jag tror det finns få privata sponsorer som skulle stötta en konstnär, dessutom utan ekonomiska incitament, för något som inte ger återbäring förrän om fem, tio år, och där fokus handlar om verkshöjd, kulturell hållbarhet och att stödja konstnärliga processer.
Offentliga medel kan aldrig helt ersättas med privata, menar han, eftersom offentliga medel i stor utsträckning går till mindre glamorösa saker som underhåll och uppbyggnad av struktur.
– Det som många politiker inte fattar är att privata finansiärer är ganska ointresserade av tråkiga men nödvändiga saker, som att underhålla avlopp och toaletter. Ingen vill ha en mässingsbricka för att de stödjer infrastruktur. Visst är det osexigt att hålla på med underhåll — men utan underhåll rasar byggnaden. Det finns en mängd privata museer och konsthallar med jättesnygga fasader och lokaler, men som inte har råd med underhåll eller innehåll. Är det en sån konstvärld vi vill ha — en massa fasader? Eller är det innehållet vi vill stödja och stärka?
Principen “armlängds avstånd” blir svår att upprätthålla om finansieringen kommer från aktörer med privata och kommersiella intressen, befarar Jonatan Habib Engqvist.
– Vem från näringslivet skulle ge mig pengar för att jobba som curator med ett kritiskt projekt kring gruvnäringen i Norrbotten? Ska jag få pengarna från gruvnäringen? Och om jag gör det — tror du konstnärerna accepterar att jag tar pengar från gruvnäringen för att göra ett konstprojekt? Nej. De skulle såklart säga att det är greenwashing.
Makten över konsten finns på Skeppsholmen
Vill man ha riktigt bra konst i Sverige måste man prata med utövarna själva, fråga vad de behöver, och anpassa systemet efter behoven — inte tvärtom. Det sker inte idag, menar Jonatan Habib Engqvist.
– Ett exempel är regeringens utredning om sammanslagningen av Statens konstråd, ArkDes och Moderna Museet. Samtliga remissinstanser skrev i princip: Det här är en dålig idé, en undermålig utredning full av faktafel som saknar konsekvensanalys, och som centraliserar makten. Men regeringen genomförde det ändå med kort varsel och extrem förvirring inom de tre myndigheterna.
Sammanslagningen förstärker dessutom en redan existerande Stockholms-centrering, enligt Jonatan Habib Engqvist.
– Verksamheter med uppdrag i hela landet koncentreras till Skeppsholmen, med Handelshögskolans rektor Lars Strannegård som styrelseordförande. Konstvärldens makt koncentreras till en liten grupp individer och aktörer i Stockholm.
Tillbaka i styrelserummet på Sveavägen klingar fortfarande champagneglasen. Bandet är klippt, applåderna har klingat av, och i ett hörn står Michael Storåkers och pratar med en känd konstsamlare. Det informella nätverket av konstfirmor, mecenater, filantroper och näringslivstoppar har haft ännu en trevlig kväll på Stockholms elitskola.
– Färre beslutsfattare, på resursstarka platser med mycket synlighet, men mindre konstnärlig och geografisk mångfald. Det vore förfärligt fattigt om hela konstvärlden till slut såg ut som konstfirman CF Hill, säger Jonatan Habib Engqvist.
RUTA 1 (som ska gå linje till Ruta 2, 3, 4): Lars Strannegård Rektor på Handelshögskolan (2014-2026). Styrelseordförande för nya myndigheten Moderna museet (2026) där även ArkDes och Statens konstråd ingår. VD för Prinsessan Estelle kulturstiftelse (2027).
RUTA 2 (som ska gå linje till ruta 3, 5, 6): Michael Storåkers Styrelseordförande för Kungliga Operan AB. Styrelseordförande för CF Hill AB. VD för auktionshuset Bukowskis (2010-2014). Medgrundare av och tidigare styrelseledamot i hybridförlaget Vulkan (senare Bookea Vulkan group, varumärket Lava). Ansvarig för lanseringen av Nya Moderaterna (2006). 2004 blev Michael Storåkers styrelseordförande och delägare i skolkoncernen Pysslingen. Michael Storåkers var 1998 en av fyra grundare av reklambyrån Storåkers.
RUTA 3 (som ska gå linje till ruta 1,2,6,7,8) Handelshögskolan Här driver rektor Lars Strannegård konstprojektet ”SSE Art initiative” där Michael Storåkers har en viktig roll. Dels som rådgivare och föreläsare på skolans kurser, men också som privat konstfinansiär och donator via sin konstfirma CF Hill. Han har bland annat donerat verk av konstnären Ylva Snöfrid till skolan tillsammans med sin fru Alexandra Storåkers.
RUTA 4 (som ska gå linje till ruta 1): Moderna museet En ny myndighet där tre tidigare institutioner: Statens konstråd, ArkDes och Moderna museet slagits ihop till en. Lars Strannegård är styrelseordförande.
RUTA 5 (som ska gå linje till ruta 2,6): Kungliga Operan Här är Michael Storåkers styrelseordförande. Samarbetar med Marie-Louise Ekman.
RUTA 6 (som ska gå linje till ruta 5, 7, 2 ) Marie-Louise Ekman Konstnär. Före detta chef på Dramaten (2009-2014) och rektor för Kungliga konsthögskolan (1999-2008). Har återkommande konstnärliga uppdrag på Kungliga Operan, samt har ställt ut sin konst med CF Hill som representerar henne kommersiellt. Marie-Louise Ekman har flera av sina verk i Handelshögskolans konstsamling, varav några donerats av Firestorm Foundation.
RUTA 7 (som ska gå linje till ruta 2, 3, 5, 1) CF Hill Hybridgalleri och konstfirma. Drivs av Michael Storåkers, Anna-Karin Pusic och Michael Elmenbeck.
RUTA 8 (som ska gå linje till ruta 1, 2, 3, 7): Firestorm Foundation Stiftelse grundad av miljardären och filantropen Cristina Ljungberg, gift med Johan Ljungberg, som tillhör familjen bakom fastighetskoncernen Atrium Ljungberg och investeringsbolaget Tagehus. Firestorm Foundation har samarbetsprojekt med CF Hill, Moderna Museet och Handelshögskolan. I stiftelsens samling med kvinnliga och icke-binära konstnärer finns bland andra Ylva Snöfrid och Marie-Louise Ekman. https://www.etc.se/kultur-noje/kartlaeggning-haer-aer-eliten-som-styr-konst-sverige?utm_source=bluesky&utm_medium=bluesky
