this is who runs this account En byggnad känns väldigt jag. Arkitektonisk. Inte helt optimal, men med tydlig grund. Vilken tror ni att det är och var ligger den?

På kvällspromenaden ägnar sig katten åt antisocialt dominansbeteende. Jagar artfränder som om de vore kaniner. Subjektet intar rollen som drottning/matriark. Tills en fågel flyger lågt, då blir det blixtretur hem och modigast-i-fönstret.

Snyggaste flyttkartonger man sett. Insikt: jobba aldrig med logistik. Två timmar in och jag hade fått sparken. En hoarder? Dra mig baklänges ända till Östgötaslätten. Härmed överlämnar jag rubbet. Smyger ut bakvägen. Nu får Marcus ta hand om mig och mata mig och sånt.

I en tidigare tråd om biologi skrev jag “mina egna föräldrar” och nu kom jag på mig själv med “felet”. Lite putslustigt ändå. Skrattar åt begreppsförvirringen när jag försöker bemöta naturalrealister. Borde kanske säga dem någonting.

När folk börjar tjafsa om att ett barn “minsann har en pappa” så fort insemination eller andra familjekonstellationer kommer på tal, undrar man: Är ni så här korkade, eller låtsas ni? För om de faktiskt menar det de säger, då säger de också att barn som inte växer upp med sina biologiska >

Ser att Jürgen Habermas nu har gått ur tiden och då är det värt att minnas hans kanske viktigaste idé: det kommunikativa handlandet. Kanske ett av de mest ambitiösa försöken att rädda upplysningens projekt. Att rationalitet finns i samtalet snarare än i motiven. I argumentens prövning, i viljan >

Så Liberalerna har alltså tagit regeringen som gisslan för sina egna inre strider. Att bara ställa sina platser till förfogande var tydligen inte dramatiskt nog.

Som allmänt besatt av definitioner och människans psykologi faller det sig ganska naturligt att då och då nörda ner sig i diagnostik. Inte minst eftersom jag också följer det neurodivergenta communityt och diskussionerna som förs där. Diagnostik är visserligen inte alltid huvudämnet >

Tror att medicinsk historia måste in som en del av historieundervisningen i skolan. För typ ALLAS skull. Ni vet, när man ser en sån som säger att medicinen är BLUFF och läkare och läkemedelsföretag bara tjänar pengar och gör det medelst hålla oss sjuka och måste förklara sådana här självklarheter.

Marcus bekantskapskrets är den mest udda sammansättning människor jag stött på. Socioekonomisk mångfald. På riktigt. Ibland känns det som att fördelningen är ungefär 25–75 mellan dem vars problem gjorde dem till miljonärer och dem vars problem slog ut dem redan vid 17. Själv hasar han >

Ps. Folk kan få härja om antidepressiva bäst dem vill. För mig är det en nödvändighet. När jag flertalet år senare avbröt den blev jag deprimerad igen. Inte med de konsekvenserna, men tillräckligt för att få depressionsdiagnos, och det var senast jag hade en. Det måhända inte göra mycket för OCD:n >

Sjukdomar påverkar en. De förändrar en som person. Men vissa saker tycks vara så djupt rotade i hjärnan att de aldrig riktigt faller bort. Kanske är det just det: att något i mig är lika tydligt i mina ljusa stunder som i mina mörkaste. Det finns människor som smälter in. Och så finns det >

Klart att ens handväska ska se ut som en fastighet på rue Saint-Guillaume i Paris. Det är den där lagerfeldska tanken: att form inte är estetik, det är moral. Lagerfeldsk moral, givetvis. En väska utan struktur är knappt värdig hushållssopor. Den saknar ryggrad. Den röstar säkert fel också. >

Förväntansbrott är ett så jävla fint ord trots allt. Förväntan är mjuk. Hoppfull. Nästan skimrande. Brott är hårt. Abrupt. Och det var just det. Det bröts. Stort som smått. Detaljen som spräckte helhetsbilden eller något mer betydelsefullt som gick om intet och gjorde väldans ont. Och stannade kvar

“Party like it’s 1877” tänker man: absinth, kolrök och existentiell misär. Datalogerna tänker: punkt-till-punkt utan infrastruktur. Och kalibrera pulssignaler.

Marcus påpekade att jag har sett en del av världen han inte har: genuint udda människor. Han har som mest mött några galningar på KTH. Ursäkta? Den värsta jag har haft att göra med kan inte gå in i en matbutik utan att uppfattas som fullständigt omöjlig. Marcus värsta? >

Kan för övrigt säga det. Inget problem för mig egentligen. Det har bara hänt en handfull gånger under alla år jag och min partner varit tillsammans att en tvångstanke dykt upp när vi varit intima. “Ursäkta älskling, vi måste pausa. En tvångstanke vill inte gå bort.” Det är inte det mest >

Försökte nyansera diskussionen lite genom att påpeka att det kanske inte är så enkelt som att alla symptomuttryck som inte kan kontrolleras automatiskt är något omgivningen måste acceptera. Att det möjligen är en EXTREMT komplex fråga som kräver både kunskap och omdöme. Sedan lyckades jag >

En väldigt gammal bikinibild. För jag är tydligen typen som varje år köper en ny bikini med ambitionen: “i sommar ska jag sola och få färg”. Och varje år ba: nej men vad sägs om… promenader? I full mundering. I skugga. Konsekvent anemisk färg.

Marcus sa att jag har sett en del av världen han aldrig sett, människor med svåra funktionsnedsättningar. Han har sett KTH-galningarna. Visst. De jag har träffat kan vara socialt utmattande. Intensiva. Ofiltrerade. Socialt omöjliga i en mataffär. Men nivåskillnaden eh, är ju inte direkt liten >

Jag vill berätta om en sorglig historia. Om en person jag har tänkt på genom åren. När jag var ung umgicks jag med en tjej som hade Asperger och OCD, precis som jag men också Tourettes, och mycket mer uttalat. Hon kunde ställa frågor om kroppar och sexualitet helt utan >

Jag stänger av BAFTA. Jag orkar inte med den här hycklande cirkusen. Det pratas om hur farliga ord är. Om ansvar. Men ingen nämner att man just har filmatiserat hans liv och svåra lidande. När en skådespelare gestaltar hans tics är finns toleransen. När andra tjänar pengar på hans liv. >

Min partner visste ingenting om OCD när han träffade mig. Men för honom räckte det med intelligens och en allmänt rationell hållning för att se igenom alltihopa. Han visade sig vara utmärkt på katastrofmatematik faktiskt. Det var nästan provocerande enkelt för honom. Och ändå kommer frågan:

Jag kan tycka att det var märkligt av en representant för ett brittiskt OCD-förbund att mena att det borde ha klippts bort. Att kalla det ett exempel på när en funktionsnedsättning kränker en annan. Det är en svår balans. Men det är också lätt att uttala sig när man talar. >

Själv är jag livrädd för att råka bli den personen. Vem har inte klivit av en buss, gått ut ur ett rum och övervägt att klippa internet, bara för säkerhets skull? Man kan bara föreställa sig vilka svårigheter han haft i sitt liv. Exakt därför känns “det har aldrig hänt” inte som en tryggt nog. >

Ren beundran är ändå för amatörer. De enda komplimanger av värde är de som bär på en sofistikerad förolämpning, så finstämd att man känner sig stolt över att ens ha uppfattat föraktet.

Brukar inte känna någon allmän oro, men måndag imorgon känns sådär. När ungefär tio personer redan har gått bet på att förklara något fullständigt uppenbart för någon, känner jag inget brinnande kall att ens försöka. Mitt “ursäkta, men den här nivån av uppvisad idioti är >

Jag tror det har hjälpt att börja se det som en tankefobi. Jag har en vän som fungerar utmärkt som referensfall: han är ormfobisk på nivån att han reagerar på emojin 🐍. Inte en faktisk orm. En symbol. Några pixlar och lite grön färg. Min tvångstanke är ungefär lika innehållsbärande. Den är mer >

Det finns rutiner, och så finns det de som blir till något större. De som blir bärare av något mer än själva handlingen. En sådan rutin är när min partner möter upp mig och min vän, som direkt ska vidare, efter jobbet med tre smoothies från den där smoothiebaren han vet att jag tycker om. En till >

Livet tänkte tydligen: ”Du verkar uttråkad. Här, ta ALLT.” En del av dagen går åt till att hantera en jävla tankefobi. Resten till att lösa problem jag inte ens beställt: ”du kan lösa det här va?” som huvudrätt. Idioter springer fritt och påverkar allt och alla. Men att jag >

Jag är så trött på föreställningen att psykiska problem fungerar som en enskild faktor x, att något “tillförs” en människa medan resten av personen förblir intakt. Som om sjukdom eller tillstånd vore en isolerad komponent som inte genomsyrar upplevelse, tänkande och handlingsutrymme. Det spelar >

Jag har mer att göra än jag egentligen klarar av just nu. Det är tillfälligt, men i nuläget är jag överbelastad. Om inte mina nära hade haft tålamod med att jag är helt orimlig hade det absolut inte fungerat. Jag är i vanliga fall ganska oflexibel i min kommunikation. Nu är jag totalt omöjlig >

Nån beskrev OCD som en tankefobi. Man blir ju orimligt rädd för en tanke så det lät rätt. För att tänka fel. Ni tyckte bananfobi var märkligt? Jag ger er: fobi mot att tänka fel. Vad spännande då. Man tänker hela dagarna. Och allt kan vara fel. Hela tiden. Verkligen jätteavslappnande.

För första gången på länge fick jag panik ute. Jag ringde Marcus istället för att fly. 10 min så var det över. Ingen resonerar med min panik som han. Vi skrattade istället åt att det krävs en lärare i logik för det. Jag har lagt ett avancerat lager smink av logik kring min irrationella >

“En sån som du på tv.” Det krävs rätt beundransvärt mod att prata öppet om tabutankar och rena skräckscenarier kring sitt eget barn i nationell tv. Undrar hur det landar hos dem som inte relaterar för fem öre och förstår “jag håller inte med” som “du är ett MONSTER”.

Man märker hur starka känslor tar över när samtalet har övergått till: ”Det finns inga som försvarar pedofili.”“Jo, du är pedofil. Mest av alla faktiskt.” Behövdes uthängningssajter, eller blev de proxy för att spontant kalla främlingar för pedofiler med den säkraste mätmetoden av alla: fel åsikt?

Vad ÄR det med män och katter? Det är alltid män som får för sig att livets mardröm är att bo med en katt. Alltid de som säger: ”Nä, vi ska inte ha katt.” För att sen sluta i: ”Måste hem, min katt har inte sett mig på fyra timmar.” Vem som plågas mest, han eller djuret, är oklart. >

Dagens roligaste var ändå att när jag försvarar folks missförstånd med hänvisning till rudimentär etymologi, då ställer jag kraven för högt, medan de som menar att man bör ha diagnosmanualens kriterier i huvudet framstår som fullt rimliga. Det är trots allt inte mitt fel att medicinarna kidnappade >

Så Taylor Swift är tydligen vår tids Rorschach-test? Enligt en studie går det att koppla hur människor ser på Swift till djupare politiska och sociala attityder. Med andra ord: vad du tycker om Taylor Swift säger ofta mer om dina värderingar än vilket parti du röstar på.

Såg filmen Nürnberg igår. Russell Crowe spelar Hermann Göring och Rami Malek, bl a känd från Mr Robot, spelar psykiatern som ska bedöma de åtalade inför rättegångarna. Psykiatern bygger på Douglas Kelley, som undersökte Göring, Rudolf Hess, Ribbentrop och flera andra >

Finns det inga butiker som har nattöppet när bokrean startar längre?

Vad är det för konspirationsteorier Cissi Wallin antyder i sina reels egentligen? Prat om en slags ”svensk Epstein”, att hon skulle ha försvunnit från mediespalterna för att hon ”visste för mycket”, och diffusa hänvisningar till övergrepp mot kvinnor och barn. Det låter ärligt talat märkligt >

Jag vill läsa Judas, men jag tvekar. Romare beskriver vad jag förstått tvångsneurosen som ett gemensamt projekt. Det är den inte. Eller: jag står inte bakom den framställningen. Som om vi gemensamt kliver upp varje morgon och säger: ”Ska vi vara orimligt vaksamma ihop i dag?” Min regel är >

Marcus take på Epstein var ju… spännande. Problemet? Narcissism. Han hade nämligen sett en YouTube-video om narcissistiska sexfantasier. Där berättades det om män som drömmer om ett eget lägenhetskomplex. Eller en ö. Vissa nöjer sig inte ens där, utan fantiserar om en hel planet. För sig själva. >

Så både vanligt folk OCH sexualförbrytare/pedofiler tycker att ”Mette is a mess”. När de vi definierar som moraliskt förkastliga och majoriteten plötsligt uppvisar samsyn är det nog just det som väcker frågor, ja.

Ringde sjuksköterskan och berättade att jag inte rört knarkreserven jag fick förra veckan. Jag är bara lågintensivt deprimerad, inte kliniskt utan logistiskt, av att folk vill att jag ska jobba åt dem. Det tycks pillerresistent. Hon hummade instämmande och verkade känna igen symptombilden.

Jag kan vara hur osympatisk som helst, men likgiltighet har aldrig riktigt legat för mig. Och det måste ändå räknas för något. Tror bättre än att vara sympatisk och obrydd. Även om man helst ska vara både sympatisk och brydd.

Peter Englund sa att alla människor förtjänar ett eftermäle. Något av det finaste jag har läst. Mitt liv har varit både vanligt och extremt ovanligt på samma gång. Nån gång ska jag nog skriva berättelserna om alla de människors liv som jag bara flyktigt har passerat. De som också förtjänar utrymme.

Idag har jag väldigt nära kontakt med min biologiska halvsyster. Vi har umgåtts regelbundet under uppväxten, och hon hade samma tur som jag med sin familj. I dag arbetar hon som socionom med utredningar. Hennes mor avslutade sitt liv i sviterna av en förlossningsdepression, och vår far >

Här är ett utdrag ur artikeln där min syster Camilla berättar om sin upplevelse. Hon har själv valt att vara offentlig, så jag säger det med respekt för det. Vi har vuxit upp tillsammans, med fyra års åldersskillnad och i stort sett samma bakgrund.